Ekonomisk ojämlikhet

Det finns stora förmögenheter och rikedomar i världen men de fördelas väldigt ojämnt på regionen och länder. Den globala ekonomins ökande tillväxt har inte löst problemen angående extrem fattigdom, skuldsättning, underutveckling och orättvis handel. Det enorma avståndet mellan de rika och de fattiga i världen har ökat under de sista årtionden. På samma gång har medelinkomsttagarens ställning i tillväxtländerna förbättrats beständigt trots att en del av befolkningen  i dessa länder utestängs från högre prestationer.

Ekonomisk ojämlikhet håller utvecklingen tillbaka och fattigdom utgör den grundläggande orsaken till många andra problem kopplade till utveckling. Problem angående fattigdom sträcker sig över nationsgränser och är globala.

  • De rikaste 25 procent av världens befolkning innehar 75 procent av världens resurser.
  • De fattigaste 25 procent av världens befolkning innehar i stället endast 2 procent av världens resurser.
  • Över en miljard människor lever i extrem fattigdom, dvs. med under en euro per dag.

Fattigdom

Fattigdom är vardag för mer än en miljard människor. Med en fattig person menar man ofta i dagligt tal en person som inte har pengar. Fattigdom definieras ofta i relation med speciellt pengar och egendom och då används personens inkomst och förmögenhet som mätare. Förutom material brist försämrar fattigdomen människors livskvalitet på många olika sätt. Enligt den vidare definitionen av fattigdom är en fattig persons vitala behov långt ifrån uppfyllda och personen kan inte njuta av de rättigheter som tillhör en som medlem av samhället. Fattigdom begränsar individens valmöjligheter, en godtagbar levnadsstandard och möjligheter att påverka sin egen livssituation.

Förutom inkomstfattigdom betyder fattigdom också:

  • dålig näring eller hunger
  • brist på rent vatten
  • dålig social ställning och uppskattning
  • brist på utbildning och hälsovård
  • få möjligheter att påverka sina egna levnadsomständigheter
  • brist på sociala säkerhetsnät

Dessa möjligheter och brist på dem är ofta kumulativa vilket kan leda till en ond fattigdomscirkel i vilken många familjer, sedan flera generationer, sitter fast.

Absolut och relativ fattigdom

Enligt Världsbankens definition är en människa extremt fattig när hon kämpar med att överleva på mindre än en euro om dagen. Nuförtiden lever 1,2 miljoner människor i extremt fattigdom. Mindre än 2,5 miljarder människor lever i stället på 1,5 euro om dagen.

Det finns ofta absolut fattigdom  i utvecklingsländer, dvs. människor kan inte ens uppfylla sina vitala behov. I industriländerna är fattigdom relativ. Människor som lever i relativ fattigdom uppnår inte den nationella minimilevnadsstandarden vilket betyder en procentuell andel av samhällets genomsnittliga löneinkomst.

Också kulturella och sociala faktorer påverkar fattigdomen upplevt av individen. Till exempel kan en relativt fattig person i Norden vara rik enligt utvecklingsländernas standarder. Dessutom en relativt rik invånare i en fattig land kan tvärtom klassifieras på grund av sin inkomst och förmögenhet i medelklassen enligt en rik lands standarder.

FN:s millennieutvecklingsmålen syftar att bekämpa fattigdomen

I Millenniedeklarationen utvisas fattigdomen som ett mångdimensionellt företeelse som är kopplat till:

  • människornas välfärd (utbildning, hälsa, näring),
  • rättigheter (deltagande, mänskliga rättigheter och demokrati),
  • social säkerhet (fysisk säkerhet, socialskydd, krishantering) och
  • sociokulturella faktorer (etnicitet, status, självrespekt)

Den första millenniemålen, att halvera extrem fattigdom vid 2015, har redan uppnåtts i hela världen. Enligt statistik var andelen människor som lever på under 1,25 dollar om dagen redan år 2010 mindre än hälften av vad den varit 1990. I dag finns det 700 miljoner människor färre som lever i extrem fattigdom än det fanns 1990. Ändå lever 1,2 miljarder människor fortfarande i extrem fattigdom. Fattigdomen har minskats speciellt i östra Asien tack vare Kinas ekonomisk tillväxt. Samtidigt har skillnader i inkomst och välstånd har ökats.

 

Andelen människor som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen, 1990 och 2010 (procent)
Källa: FN:s millennieutvecklingsmål, övervakningsrapport 2014

Bruttonationalprodukt som mätare för ekonomisk utveckling

Bruttonationalprodukt (BNP) används som mätare på statens totalproduktion och ekonomisk utveckling. Den är en mätare på landets eller regionens prestanda. Med hjälp av BNP kan man identifiera mängden av ekonomisk tillväxt, ekonomisk recession och depression. När BNP ökar förbättras ofta också välfärden av medborgarna. Under en depression växer inte BNP utan den minskas.

Välståndet i nationella ekonomier har vanligen jämförts med att räkna BNP per person. För att garantera rättvisa jämförelser särskilt vikt måste fästas vid skillnader mellan olika ländernas prisnivåer. BNP passar sig för att mäta ekonomisk tillväxt men det är mycket mera komplicerade att mäta välfärd. BNP återspeglar nämligen inte hur välfärden fördelas mellan invånarna. Vanligen koncentrerar sig ekonomisk välfärd på en litet antal personer vilket betyder också att skillnader i inkomst kan vara stora. Till exempel i oljeproducerande länder är ekonomisk ojämlikhet stor mellan de väldigt rika och de väldigt fattiga.

Figur 1. De rikaste länderna, 2012.
(År 2012 BNP per invånare var  den största i de följande länder:
Liechtenstein, Monaco, Luxemburg, Norge, Qatar, Schweiz, Australien, San Marino, Danmark)

Rika länder och utvecklingsländer

Världens rikaste stater ligger på det norra halvklotet, de fattigaste på den afrikanska kontinenten. Figur 1. presenterar de tio länder med den högsta BNP:n per invånare år 2012. Listningen visar hur enligt BNP de tio rikaste länderna innehåller de så kallade skatteparadis- och skatteförmånsländer såsom Liechtenstein, Monaco, Luxemburg, Schweiz, San Marino och oljeproducerande länder såsom Norge, Qatar, Kuwait och Danmark. I figur 2 har samlats tio länder med den lägsta BNP:n per invånare år 2012. Alla dessa tio länder ligger på den afrikanska kontinenten.

Figur 2. De fattigaste länderna, 2012.
(År 2012 BNP per invånare var  den lägsta i de följande länder:
Eritrea, Centralafrikanska Republiken, Etiopien, Madagaskar, Nigeria, Liberia, Demokratiska republiken Kongo, Burundi, Somalia)

HDI – en mätare på mänsklig utveckling

FN har utvecklat en mätare för mänsklig utveckling (Human Development Index, HDI). Med hjälp av mätaren kan länderna rangordnas enligt vilket land som kan erbjuda åt sina invånare de flesta möjligheter att leva ett gott liv. Förutsättningar för ett gott liv utses vara ett lång och frisk liv, tillträde till information och en adekvat levnadsstandard.

HDI ger en mer nyanserad bild på välfärd än BNP men även HDI berättar inte allt. Exempelvis att mäta skillnader inom länderna, såsom deltagande i politik eller jämställdhet mellan könen är inte inkluderade i HDI. Att få en utvärdering så omfattande som möjligt om skillnader mellan länder kräver användning av olika mätaren.

Figur 3. presenterar tio länder med den högsta mänskliga utvecklingen år 2013. En del av de så kallade skatteparadisländerna har sjunkit ner från listans topplatser. Bl.a. Nederländerna, Förenta staterna, Tyskland, Nya Zeeland och Singapore har stigit på deras platser.

Figur 3. Länder med den högsta mänskliga utvecklingen, 2013.
(Länder med den högsta mänskliga utvecklingen (HDI) 2013:
Norge, Australien, Schweiz, Nederländerna, Förenta staterna, Tyskland, Nya Zeeland, Kanada, Singapore, Danmark)

I figur 4. har samlats de tio länder med den lägsta mänskliga utvecklingen år 2013 enligt indexet. Afrikas stater är igen välrepresenterade.

Figur 4.  Länder med den lägsta mänskliga utvecklingen, 2013
(Länder med den lägsta mänskliga utvecklingen (HDI) 2013:
Moçambique, Guinea, Burundi, Burkina Faso, Eritrea, Sierra Leone, Tchad, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo, Niger)

I figur 5. jämförs fem länder med den högsta HDI och fem med den lägsta HDI år 2013. Skillnaderna mellan dessa länder är bemärkta. Norges HDI (0,944) är över hälften av Nigers HDI (0,337).

Figur 5. De yttersta extremerna av mänsklig  utveckling, 2013.
(Fem länder med den högsta och fem med den lägsta HDI, 2013:
Norge, Australien, Schweiz, Nederländerna, Förenta staterna, Sierra Leone, Tchad, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo, Niger)

LDC-länderna

Least Developed Countries eller LCD-länderna är en definition som används av FN om länder med svag social och ekonomisk tillväxt.
LDC-länderna definieras enligt tre kriterier:

  • låginkomstländer (BNP mindre än 900 dollar per person)
  • låg index av mänsklig utveckling (ett aggregerad index som baserar sig på hälso-, närings- och utbildningsstatistiker).
  • ekonomisk sårbarhet (indexet baserar sig på instabilitet, oåtkomlig ekonomisk uppdelning och svaghet på grund av en liten ekonomi)

I LDC-ländernä tillhör endast länder vars befolkning är 75 miljoner eller mindre.

Bild: LDC-länderna. Källa: http://www.globalis.fi/Maaryhmittymaet/LDC-maat

LDC-länderna består av de 48 mest underutvecklade länderna varav 33 ligger i Subsahariska Afrika, 14 i södra Asien och Oceanien och ett (Haiti) i Karibien. Maldiverna, Botswana och Kap Verde är de enda länderna som har lyckats lyfta sig ur LDC-kategorin efter den först togs i bruk på 1970-talet. Det ambitiösa målet är att halvera antalet LDC-länder vid 2020. Se listan av LDC-länder.

(BNP per invånare i US dollar, 2012:
OECD medlemsstaterna, Världen, Utvecklingsländer, Länder med den svagaste utvecklingen (LDC))

  • Den genomsnittliga BNP per invånare i länder med den svagaste utvecklingen var endast 802 US dollar, dvs. mindre än 1/12 av världens medelvärde.
  • I 2013 var LDC-ländernas ekonomiska tillväxt 5,7 procent och i 2012 endast 4,0 procent. Ekonomiska tillväxten har minskats bemärkt eftersom den var 9,0 procent ännu i 2007.
  • Man har beräknat att LDC-ländernas ekonomiska tillväxt kommer att stanna i 5,7 procent år 2014.

En rapport, The Report of Eminent Persons 2011, av arbetsgruppen som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har utnämnt har föreslagit en serie åtgärder för ökad ekonomisk och mänsklig utveckling i LDC-länder. Exempelvis utvecklingshjälp borde vara tillräckligt och borde inriktas och prioriteras bättre. LDC-ländernas exportvaror borde medges tullbefrielse och jordbrukets produktivitet och graden på början av barnens skolgång måste dubblas. Dessutom måste demokratiska villkoren för verksamheten förbättras för regeringar i LDC-länder.

Utvecklingsländer belägna i inlandet LLDC

LLDC grundades i FN:s generalförsamling år 2001 för att stödja de utvecklingsländer som är belägna i inlandet (Landlocked Developing Countries, LLDC) på grund av deras geografiskt missgynnade ställning. Syftet är att hjälpa till inlandsstater att uppnå de globala marknaden. LLDC-länder saknar förbindelse med havet, vilket förorsakar stora utgifter på grund av fraktrutter som passerar genom grannländer. Vidare innebär ländernas otillgänglig terräng och dålig infrastruktur. Det finns tillsammans 113 LLDC-länder varav 16 länder också tillhör gruppen av de minst utvecklade länder i världen (LDC).

Figur: LLDC-länder. Källa: http://www.globalis.fi/Maaryhmittymaet/LLDC-maat

Små östater med utvecklingsstatus SIDS

Gruppen av små östater med utvecklingsstatus upprättades av FN:s generalförsamling år 2002. SIDS-länder tar emot bistånd eftersom deras geografiska ger landet ett handikapp på världsmarknaden. SIDS består av 39 medlemsstater och totalt 51 små önationer med u-landsstatus.

Små östater är sårbara, både på grund av storleken och för att ösamhällena är så isolerade. Staterna har stora ekonomiska och ekologiska utmaningar. Isolationen gör att de måste betala mycket för att importera samtidigt som östaterna har höga transportkostnader för sin export. Många av öarna har dessutom problem med överfiske och överodling som en följd av stor befolkningstillväxt och en liten landsyta. Många önationer har dessutom ekonomier som baserar sig på enstaka produkter, vilket gör de sårbara för starka up och nedgångar i pris på världsmarknaden. Önationerna är också sårbara för naturkatastrofer. Se listan på SIDS-länder.

Läs mera: