Kärnvapenförbud splittrar Norden

Min nordiska identitet har fått sig en allvarlig knäck. Jag är knuten till SIPRI, det svenska fredsforskningsinstitutet och har tidigare varit direktör för den danska motsvarigheten. Jag har varit medlem av det finska parlamentets kommitté för säkerhet och försvar och några år senare  medlem av Europaparlamentets motsvarande. Jag har personnummer i fyra av de fem nordiska länderna och har också varit medlem av Nordiska rådet. I alla dessa år har jag uppfattat, att Norden står för fred och nedrustning. I dag är jag inte längre säker. Något speciellt hände nyligen.

I FN:s generalförsamling debatterade  över 130 länder ett avtal om att förbjuda kärnvapen. Svenskarna var inne i konferenssalen. Utanför deltog danskarna  i en protestaktion organiserad av amerikanerna. Nikki Haley, den amerikanska FN-ambassadören hävdade, att tiden var inte mogen för ett kärnvapenförbud. Norrmännen, finnarna och islänningarna var inte närvarande varken i förhandlingssalen eller utanför.

FN:s försök att få till stånd ett förbud mot kärnvapen har splittrat de annars så nedrustningsorienterade nordiska länderna. När generalförsamlingen i slutet av oktober röstade om att inleda förhandlingar om ett kärnvapenförbud, röstade de flesta länderna, som har  kärnvapen, tillsammans med sina allierade mot. Bland dessa var NATO-länderna Norge, Danmark och Island. Vissa länder avstod från att rösta, bland dem Finland och överraskande nog Kina, Indien och Pakistan, alla tre med kärnvapen. Sverige, en av initiativtagarna, röstade för och deltar som det enda nordiska landet i förhandlingarna.

De nordiska länderna är som regel med bland de tio bästa länderna i hela världen, när det rör sig om positiva attribut. Detta gäller inte bara ekonomiskt välstånd och antikorruption utan också  lycka och trygghet. De nordiska länderna har jämställdhet som en ledande social princip. De är sällan delaktiga i världens konflikter men står gärna att finna bland de fredsbevarande styrkorna. Tillit är en av de mest unika egenskaperna i de nordiska samhällena. Medborgarna litar inte bara på varandra utan också på statens institutioner. Ömsesidigt förtroende har också varit en av hemligheterna bakom Nordens allt mer djupgående samarbete inom säkerhet och försvar. Varför så denna splittring i fråga om att förbjuda kärnvapen? Är tiden verkligen inte mogen?

Den grundläggande principen för de nordiska ländernas olika hållning till kärnvapenförbudet tycks inte bero på olika syn på fred men på deras olika hållning gentemot USA. Danmark är en av Washingtons närmast allierade, Danmark bombar Syrien tillsammans med USA. I Danmark försiggår det nästan ingen diskussion om kärnvapen, ej heller om nedrustning. Norge däremot var det land, som organiserade den första konferensen om kärnvapnens humanitära konsekvenser  och har dessutom finansierat  det civila samhällets nedrustningsaktiviteter. Trots detta lyckades det amerikanarna att övertala Norge att rösta nej.

Finland är inte medlem av NATO men en strategisk partner som önskar nära relationer till USA. Även om landet deltar i nedrustningsaktiviteter bland annat i ATT (Arms Trade Treaty), avstod man från att rösta och deltar följaktligen inte i förhandlingarna.  Sverige vågade, trots sina täta förbindelser med USA,  rösta ja till förhandlingar och deltar i dag aktivt i FN-initiativet.

På en konferens i Washington nyligen frågade man experterna hur sannolikt det var, att förbudet skulle bli en realitet. Alla experter menade att förhandlingarna nog skulle resultera i ett avtal. Den franska specialisten antog till och med att sannolikheten skulle vara så hög som 90 %. Vad skulle ett förbud föra med sig? Skulle kärnvapen och risken för ett katastrofalt kärnvapenkrig försvinna? Inte på kort sikt. Men ett förbudsavtal skulle innebära, att kärnvapen inte längre är accepterade. Det kommer att finnas ett kontinuerligt fokus på utvecklingen. FN-avtalet vill stärka förbudet mot att testa kärnvapen. Finansieringen av kärnvapnens modernisering och utveckling av nya kan på sikt stoppas. För FN:s del är det hög tid, eftersom FN:s konferens om nedrustning inte ens har kunnat enas om föredragningslistan under de senaste tjugo åren!

Men gör det skillnad om de nordiska länderna skulle bilda en gemensam front mot kärnvapen i stället för att tillhöra olika läger? Om dessa länder, rika och lyckliga, hade kunnat bli eniga om ett förbud, hade det varit ett exempel att följa? Utanför förhandlingsrummet underströk ambassadör Haley, att det inte var realistiskt att förbjuda kärnvapen. Hon ställde en fråga: Skulle någon någonsin tro att Nordkorea skulle avstå från kärnvapen? Jag erkänner att Nordkorea är ett utmanande fall, men det vore antagligen mera realistiskt för Pyongyang att lägga ned sitt kärnvapenprogram, om alla andra länder kom överens om ett förbud.

Tarja Cronberg

tekn.dr och ekon.dr, knuten till SIPRI, medlem i styrelsen för European Leadership Network och ordförande för Finlands Fredsförbund. Hon har nyligen gett ut boken Nuclear Multilateralism and Iran. Inside the EU Negotiations (Routledge, 2017). Denna srivning har publiserats 8.4.2017 i HBL.


Julkaistu: 24.4.2017